Tennis anyone?

Not the right tennis gear maybe..

Som ni säkert märkte så har jag tagit i bruk det "gamla" sättet att läsa bloggen. Märkte bara att den andra layouten inte alltid ville fungera och hade problem med att få bilderna och sitta så som jag vill att dom ska sitta.

Så vi försöker på det här sättet igen :)

Vi firade som sagt Anzac day igår hos G's mammas vänpar. Där va ca 20 människor och en massa mat :) Glömde att ta bilder..eller kanske kände ja mig bara lite obekväm och ville int dra fram kameran för att fota maten. Maybe. Men de va en helt jätte kiva lunch "fest" och had helt roligt. Där va t.o.m en kvinna soms föräldrar är ester men hon är född i Australian, men vi tala en del om Finland och Estland och de va ganska roligt att tala om någo annat än att svara på frågor om att trivs jag här och va tycker mina föräldrar om att ja flyttat hit och har ja hittat jobb etc. Förstå mig int fel, ja tycker det är helt ok med frågorna, men de är också ganska roligt att diskutera något annat, så att man känner sig lite mera som "en i gruppen" istället för utomjordingen som flyttat hit ;) Ganska många här har dock någon som dom känner som är immigrant eller soms barn har flyttat till England t.ex. så dom flesta förstår en ganska väl.

Läste här om dagen ett inlägg av Att vara någons Fru som handlade om sorg och om att hantera sorg, eller att inte hantera sorg. Jag hanterar oftast sorg med att försöka trycka undan den och sen lagrar ja den nånstans i en låda tills de mittiallt spricker och så gråter ja i floder i ett par timmar, helst ensam :) Kanske sku det vara enklare att hantera sorgen när den kommer, istället för att försöka hålla den borta. Märker nu att fast jag verkligen tycker om att vara här och Neerim är härligt och nog är det här i Australien där jag vill bo och leva, så t.ex. då vi såg på foton och där va några bilder från Pellinge från sommaren... tanken av att jag int kan åka dit mera bara för en helg, att mittiallt förstå att det kan hända att jag aldrig(aldrig ska man säga aldrig juh) mera kommer att bo där... lätt bildas det en klump i halsen och tårar i ögonen. Finland kommer att alltid vara mitt käraste hemland, i gott och ont och där finns alla mina nära och kära. Så även om ja bor här omringad av vacker natur och en gård med citron träd etc. så finns det också en hel del som jag valt att lämna för att vara här med den jag älskar mest. Det är inte alltid lätt...livet i sig. 

Men ja ska ge mig rätten att sörja och gråta då det känns, för det kommer att ta en lång tid att verkligen anpassa sig och att bearbeta tanken av att det här nu är mitt hem, hur fint det än är.

Nåja, nu ska ja int "sörja" mer.. idag spela vi tennis i gummistövlar (japp..vi har en tennisplan här på vår egen gård..), kanske borde man gå på en tennis kurs och lära sig och spela de påriktigt. :)

I changed the layout back to the "old school" style, just noticed that some things had a hard time downloading with the "new" layout that I was using and I also couldn't adjust the spacing between pictures so I changed back to the old way :)

Hope you still like it ;)

We celebrated Anzac day yesterday with G's mums friends. There was about 20 people and a lot of food! Forgot to take pictures..or maybe I just felt a bit uncomfortable with taking out my camera and taking pictures of food. Maybe. But anyway, it was a really nice party :) There was even a lady who's parents were born in Estonia :) So we talked a bit about Estonia and Finland, which was nice! Was nice to talk about something normal, instead of answering questions about how I like it here, what my parents think about me moving here and have I already found a job.Don't get me wrong, I don't mind the questions, but sometimes it's nice to have a "normal" conversation and feel more like one in the group instead of being the "alien" who moved to Australia ;)

I read a blog post on a blog called Att vara någons Fru about dealing with grief and sadness and maybe about not dealing with it. I deal with sadness with usually putting it aside, locking it away in a box until one day it just explodes and I cry like a crazy person, preferably alone :)

Would probably be easier to handle the sadness when it is there, instead of trying to lock it away. For example now when I'm here and I do really really like it here, but still for example when I was looking at some photos and there was a photo from my childhood home and I was just hit with this realization that I can't go "there" anymore for just a weekend when I want to...and it made me sad, still does. I already miss the smell of the place and the sounds and the people (of course). Finland will always be my beloved home and I will always miss it, no matter where I am. So even if I live here surrounded by this beautiful nature and lemon trees and all other good things, I still left behind a lot of places and people that I really love and miss, to be with the one I love. Life is not always easy. But it's still good.

But I will try to let myself be sad and grief what I have left behind, because I know it will also take some time to really feel like this is my home and my new home country. 

But anywho.. on the postive note, we found the tennis racquets today so took and trained my tennis serve, because believe it or not, but we have a tennis court on our yard..yup you heard me... :)